Enligt krigsfolksordningen från cirka 1620 skulle prästen tillsammans med böndernas ombud upprätta mantalslängder för den militära utskrivningen. Han skulle också notera befolkningens ålder samt de som utflyttat och dött under året. Men redan före denna krigsfolksordning hade prästerna medverkat vid utskrivningarna.
1620 infördes boskapspenningen, en skatt på böndernas boskap och utsäde. De längder som behövdes för indrivningen upprättades av boskapsräknare. När så kvarntullsmantalslängderna började föras fr.o.m. 1628 så fick boskapsräknarna även den uppgiften, som de behöll när mantalspenningen 1635 blev en ordinarie skatt över hela riket. (Angående mantalslängderna, se Den svenska folkbokföringen genom tiderna, del 1 - Mantalspenning och mantalslängd.)
Hur det gick till när längderna upprättades framgår av ett sistnämnda år utfärdat "memorial" för att "utfordra boskapsskatten och kvarntullsmantalspenningarna". Där sägs att landshövdingen skulle förordna lagläsaren "och en annan redelig man" att tillsammans med kyrkoherden och sexmännen i varje socken "strax förresa kring socknen och häradet". Man skulle "gå gård ifrån gård, bo ifrån bo" och i "särdeles längder både folket och boskapen med utsädet granneligen anteckna".
1642 blev boskapspenningen en fast skatt oberoende av antalet kreatur. Några boskapsräknare behövdes alltså inte längre, vilket betydde att det blev mer praktiskt att låta befolkningen komma till mantalsskrivarna i stället för att dessa gick runt i gårdarna.
När det var dags för mantalsskrivning så skulle "stämningarna uti god tid utskrivas och på predikstolarna avlysas". Mantalsskrivningen förrättades sedan i tingshus, gästgivaregårdar eller andra "ställen varest allmogen med minsta besvärlighet kan komma tillsammans".
Det normala var ett förrättningsställe i varje socken. Två små socknar kunde dock utgöra ett gemensamt distrikt. Men om socknarna var "stora och vidlyftiga" skulle mantalsskrivningen förrättas på två eller flera platser, så att "ej större distrikt sammankallas än som på en dag kan avgöras och slutas, så att allmogen därifrån samma dag kan bliva entledigad".
Vid själva mantalsskrivningen gick man igenom gård efter gård och kontrollerade om det var några förändringar jämfört med föregående års längd. Varje hushållsföreståndare var skyldig att närvara och ange alla personer i hushållet.
1642 överfördes ansvaret för mantalsskrivningen från lagläsarna till fogdarna i varje "befallning" (fögderi). Prästerna fortsatte dock att som tidigare fungera som sekreterare vid mantalsskrivningarna tills särskilda mantalskommissarier fick ansvaret för mantalsskrivningen 1652. Mantalskommissarierna ledde sedan mantalsskrivningen ända tills det 1779 beslöts att häradsskrivarna skulle överta den uppgiften. Övergången skedde dock succesivt, och den siste mantalskommissarien lämnade sin post först 1812.
Även lokala förtroendemän, såsom sexmän och nämndemän m.fl., hade under olika tider skyldighet att närvara vid mantalsskrivningen och lämna upplysningar om befolkningen.
Senare fick även de skattskyldiga rätt att kontrollera att mantalsskrivningen blivit korrekt utförd. 1727 bestämdes att mantalslängden skulle uppläsas i varje socken innan den underskrevs.
Prästerna hade alltså tidigt en central roll vid mantalsskrivningen. Sedan enhetliga regler för kyrkobokföringen införts genom 1686 års kyrkolag, bestämdes också 1693 att kyrkoherden till mantalsskrivningen skulle medtaga "kyrkoboken, varuti vars och ens födelse i församlingen bör vara antecknad". Prästerna protesterade dock mot att tvingas delta i mantalsskrivningen, och 1723 upphävdes detta tvång. Men kyrkoboken skulle fortfarande användas vid mantalsskrivningen. 1752 bestämdes, trots prästernas motstånd, att även husförhörslängden skulle användas. (Angående kyrkobokföringen, se Den svenska folkbokföringen genom tiderna, del 2 - Kyrkobokföring enligt 1686 års kyrkolag.)
För att komma till rätta med felaktigheter och fusk vid mantalsskrivningen kom en ny mantals- och skattskrivningsförordning 1812. Enligt den blev prästerna åter skyldiga att deltaga vid mantalsskrivningen, men nu i första hand i sin egenskap av ansvariga för kyrkobokföringen, vilken i fortsättningen helt kom att utgöra grunden för mantalsskrivningen. För att husförhörslängdens uppgifter skulle vara aktuella och kunna användas vid mantalsskrivningen blev alla hushållsföreståndare skyldiga att vid varje års husförhör noga redovisa vilka som ingick i hushållen. Vidare skulle av flyttattesterna framgå om de utfärdats före eller efter årets mantalsskrivning i utflyttningsförsamlingen. Därmed samordnades kyrkobokföring och mantalsskrivning definitivt.
Genom en ny förordning 1861 skildes föreskrifterna för själva mantalsskrivningen slutligt från föreskrifterna för de skatter som uttaxerades med mantalslängden som grund. Mantalsskrivningen blev därmed en ren folkbokföringsförrättning.
Genom kyrkobokföringsförordningen 1894 ersattes husförhörslängden fr.o.m. 1895 av församlingsboken, och enhetliga formulär för alla kyrkoböcker infördes. Även kyrkobokföringen kom därefter att i stor utsträckning vara en ren folkbokföring.
1946 infördes länsbyråer för folkbokföringen. Samtidigt fick varje person ett niosiffrigt födelsenummer, bestående av födelsedatumet och ett tresiffrigt nummer, med särskilda nummerserier för varje län. Vid datoriseringen av folkbokföringen 1968 tillades en tionde siffra, en kontrollsiffra, och födelsenumret kallas därefter personnummer.
Efter den här beskrivna stegvisa samordningen av mantalsskrivning och kyrkobokföring utvecklades en ren folkbokföring bestående av dessa båda delar. Eller som det stadgades i den folkbokföringslag som gällde fram till 1991:
Folkbokföring sker
dels fortlöpande hos pastorsämbetet i kyrkoböcker och andra register för varje församling av svenska kyrkan (kyrkobokföring),
dels årligen hos skattemyndighet i mantalslängder församlingsvis för varje kommun (mantalsskrivning).
Den slutliga samordningen av folkbokföringen ägde rum den 1 juli 1991 när skattemyndigheten övertog även kyrkans del av folkbokföringen. Därmed upphörde den dubbla folkbokföringen med kyrkobokföring och mantalsskrivning.
|
|