Före det ständiga knektehållet med dess indelta soldater (som infördes under Karl XI:s tid i slutet av 1600-talet) rekryterades soldater genom utskrivningar bland befolkningen. Socknarna indelades i rotar, och i varje rote uttogs en man till knekt. För detta ändamål fördes längder över män i vapenför ålder. Dessa längder kallades utskrivnings- eller mantalslängder. Den ursprungliga betydelsen av ordet "mantal" är då "antal människor".
Det är dock oftast andra längder än dessa militära som avses när man talar om mantalslängder. För att finansiera kriget mot Polen infördes 1625 bl.a. en kvarntull, en avgift för all mald säd, vilken skulle betalas av alla stånd. De som malde hemma på handkvarnar skulle själva uppge hur mycket som malts av varje sädesslag. Det inbjöd naturligtvis till fusk, och för att förhindra detta förbjöds handkvarnar 1627. Dock fick präster och bönder ha kvar handkvarnar om de i stället för kvarntullen betalade en särskild avgift för varje hushållsmedlem över 12 år. Fr.o.m. 1628 finns det längder, kvarntullsmantalslängder, över dem som skulle betala denna mantalsavgift.
Ursprungligen var det valfritt om man betalade kvarntull eller hade kvar sina egna handkvarnar och betalade mantalsavgiften. Efter några år ersattes dock kvarntullen av en mantalsavgift i hela landet. Kvarntullsmantalspenningen, som den kallades, uppfördes 1635 bland de ordinarie skatterna, och skulle liksom kvarntullen betalas av alla stånden. Kvarntullsmantalspenningen kom tidigt att kallas enbart mantalspenning och längderna mantalslängder.
1655 återgick man till kvarntull i stället för mantalspenning i en del städer, men redan 1660 infördes mantalspenningen på nytt i alla städer utom två. De städer som behöll kvarntullen var Stockholm och Göteborg, och 1706 infördes den även i Karlskrona. I dessa tre städer behölls kvarntullen till 1812, då mantalspenningen infördes även där.
I de gamla norska och danska provinserna som erövrades på 1600-talet gällde följande: I Skåne, Halland och Blekinge infördes mantalspenningen direkt efter erövringen. Samma sak gällde för inhyses folk i Jamtland. 1669 fick även Båhuslän mantalspenning, och 1693 Gotland. 1693 infördes den även i Jamtland och Härjedalen för alla utom allmogen, och 1810 även för de sistnämnda. Slutligen fick också Särna och Idre mantalspenning 1863.
Från början var 12 år den undre åldersgränsen för skyldigheten att betala (kvarntulls)mantalspenning. 1652 höjdes den till 15 år, vilket var gränsen under cirka 200 av mantalspenningens 300 år. 1841 höjdes gränsen till 17 år, och 1857 till 18 år.
Någon övre åldersgräns fanns ursprungligen inte, men fastställdes 1652 till 63 år. Men tillämpningen av den övre gränsen kunde variera från tid till tid och mellan olika delar av landet, och ibland kombineras med andra villkor, t.ex. att man inte längre var hemmansbrukare. 1857 sänktes den övre gränsen till 60 år, men redan 1863 avskaffades den helt.
Förutom åldern fanns många andra orsaker till befrielse från mantalspenningen:
· Redan 1635 befriades "utfattige, arme och sjuke" som "av allmosor leva måtte".
· 1641 befriades också adelsmännen med familjer samt deras tjänstefolk som "gå till disk och duk". 1652 blev även icke adliga militära befäl i tjänst befriade. Det gällde dock endast befälen personligen, inte deras familjer och tjänstefolk. 1810 avskaffades såväl adelns som befälens befrielse.
· 1693 föreskrevs att meniga ryttare, dragoner, knektar och båtsmän var befriade från mantalspenningen när de var i tjänst, om de inte hade annan privat tjänst vid sidan av eller var hemmansbrukare. Befrielsen gällde dem personligen, ej deras hustrur. Tidigare under 1600-talet hade reglerna varierat såväl mellan de olika vapenslagen som mellan olika delar av riket. Ibland hade t.ex. befrielsen gällt endast när de vistades utrikes; ibland var hustrun befriad, ibland inte. Det indelta manskapets befrielse från mantalspenningen upphörde 1863.
· Förutom dessa grupper var under kortare eller längre tid även andra befriade från mantalspenningen. Bl.a. studenter, salpetersjudare, fabriksanställda, sjömän, fosterbarn, ägare av stenhus samt föräldrar med minst fyra mantalsskrivna barn.
Hur noggrant befolkningen redovisades i mantalslängderna varierade såväl från tid till tid som från distrikt till distrikt. Ursprungligen namngavs endast hushållsföreståndaren, oftast bara med förnamnet; för övriga noterades endast antalet. Antalet noterdes i olika kolumner: man, hustru, söner, drängar, döttrar, pigor m.fl. Senare började man att ange namnet även för andra än hushållsföreståndaren; hustrun var dock i stort sett aldrig namngiven.
Vuxna befriade medtogs ibland i längden med notering om orsaken till befrielsen, ibland utelämnades de helt; minderåriga saknades alltid. Men då mantalslängderna även kom att användas som underlag för uttag av andra skatter var det viktigt att alla personer upptogs i längden, inte bara de som skulle betala mantalspenningen. Och 1765 föreskrevs att i mantalslängderna skulle uppföras "alla människor som liv äga och följaktligen över- och underårige av vad stånd, ålder och kön de helst vara må". Detta kom då att tillämpas fr.o.m. 1766 års mantalslängd. Det var dock vanligt även därefter att det för minderåriga endast noterades antalet i kolumnen, men inget namn.
Vilken ort en person blev mantalsskriven på kom också att få betydelse för annat än skatterna. T.ex. föreskrevs 1788 att fattigunderstöd skulle betalas av den socken "där fattighjonet antingen haft eget hemman eller såsom inhyses- eller tjänstehjon senast varit i skatt antecknad". Men samtidigt stadgades att "icke något inhyseshjon bör få sig där nedsätta eller något gammalt och mindre arbetsfört tjänstehjon intagas" innan detta hade godkänts av sockenstämman. Denna rätt att hindra inflyttning upphävdes 1847.
För beskrivning av hur själva mantalsskrivningen gick till, se Den svenska folkbokföringen genom tiderna, del 3 - Samordnad folkbokföring.
Mantalspenningen avskaffades 1938. Det som ursprungligen var en tillfällig krigsskatt, men redan efter några år blev en ordinarie skatt, kom alltså att bestå i drygt 300 år. Men mantalslängder fortsatte att föras för folkbokföringen även därefter.
|
|