|
|
|
Inledning
"När någon begynner släktforskning, arbetar han eller hon till att börja med vanligen på ett mera reflexionslöst sätt. Man sammanför uppgifter, som ges muntligen av t.ex. föräldrarna, och fogar därtill för äldre släktled notiser, som man kan hitta i litteraturen. Det kan då hända, att man finner två uppgifter, som icke stämma överens. Förfar man då så, att man blott hjälplöst säger: 'källan' 1 uppger, att A är född 1 april 1800, medan 'källan' 2 säger, att A är född 3 maj 1799 - utan att härvid förstå den grundläggande skillnaden mellan källor och litteratur - då har man ännu mycket att lära.
Reflekterar man däremot närmare över, varpå olikheten kan bero, försöker man ta reda på varför t.ex. den ena uppgiften är troligare än den andra eller kommer man t.o.m. så långt, att man med säkerhet kan säga: uppgiften 1 är rätt, uppgiften 2 är fel - då är en forskare född. I sistnämnda fall betyder det, att ett studium skett systematiskt efter det mänskliga förnuftets regler, att man nått det stadium, som kallas vetenskap."
(Bengt Hildebrand i "Handbok i släkt- och personforskning", sid 375)
|
|
Källor och felkällor
När man får uppgifter från någon annan, muntligt eller skriftligt från en annan släkt- eller hembygdsforskare eller genom litteraturen (t.ex. sockenböcker och biografier), så är det andrahandsuppgifter. Den självklara frågan är då: Vilken är källan till uppgiften?
Lika självklart är att man alltid tydligt ska ange sina källor när man publicerar det egna forskningsresultatet eller överlämnar uppgifter till andra.
Varför är nu detta så viktigt? Jo, den som tar del av en uppgift ska alltid själv kunna gå till källan och kontrollera uppgiften. Detta dels för att alla ska kunna göra sin egen tolkning av uppgifterna i källan, dels för att det kan uppstå fel på vägen från källan via budbäraren till mottagaren.
Möjliga fel:
· Felläsning. Texten kan vara slarvigt skriven eller läsaren kanske inte behärskar den gamla skrivstilen.
· Felskrivning. Den som skriver av handlingen kan läsa den gamla texten korrekt, men skriver själv fel vid avskriften.
· Språkliga misstag. En text på ett annat språk kan översättas fel. Det gäller även en text på det egna språket, eftersom ett ords betydelse eller användning kan ha förändrats genom tiderna.
· Missförstånd. Uppgifter i en källa kan missförstås p.g.a. otillräckliga kunskaper om t.ex. lagar och sedvänjor vid den aktuella tiden.
· Förväxling. Namn, datum eller andra fakta kan förväxlas.
· Egna värderingar. Uppgiftslämnarens egna värderingar om vad som är rätt och fel eller bra och dåligt kan färga berättelsen.
· Partiskhet. Om de aktuella personerna är uppgiftslämnarens egna släktingar kanske otrevliga fakta "glöms" eller "förbättras".
· Obestyrkta uppgifter. Uppgifterna kan vara andrahandsuppgifter ur litteraturen (där bokens författare inte uppgivit sin källa) eller berättelser och rena skrönor som "alla" i familjen eller bygden "vet" är sanna utan att det kan beläggas i någon källa. Och även om uppgiften är hämtad ur en trovärdig källa, så är den ändå obestyrkt om uppgiftslämnaren inte kan ange vilken den källan är.
|
|
Värdera och tolka källan
När man själv går till källorna så är det inte bara att utan vidare godta det man läser. Man måste alltid göra en bedömning även av en förstahandskällas (primärkällas) trovärdighet.
Den första frågan är: Är dokumentet äkta? Man behöver av förklarliga skäl inte befara att t.ex. en dombok, husförhörslängd eller andra liknande officiella handlingar från myndigheters egna arkiv är förfalskningar. Men det har förekommit att personer har suttit på arkiv och "rättat" uppgifter om de egna förfäderna i kyrkoböcker eller andra handlingar. Men sannolikheten för att man ska stöta på något sådant är naturligtvis mycket liten.
De andra frågorna är: Vem skrev det? Varför skrevs det? När skrevs det? Eller med andra ord: Hur pass tillförlitlig är författaren (och därmed källan)?
· Vem är författaren och vilket är syftet med handlingens tillkomst? Är författaren part i målet eller en opartisk betraktare (i den mån någon kan vara helt opartisk)? Är det en officiell myndighetshandling och vad skulle den i så fall användas till?
· När handlingen skrevs är också viktigt. Skrevs den i direkt anslutning till händelsen eller långt efteråt? Var författaren ett ögonvittne eller återger han bara vad han har hört eller läst? Om det är andrahandsuppgifter, talar han i så fall om var han har fått dem ifrån?
· Dessutom kan naturligtvis även en författare till en förstahandskälla som vi finner i ett arkiv ha gjort något eller några av de möjliga felen som räknas upp ovan. Skrivfel är tyvärr alltför vanliga i kyrkoböckerna. Att en handling är äkta är alltså inte detsamma som att allt som står i den är korrekt.
För att lättare kunna förstå och tolka det man läser bör man ta reda på så mycket som möjligt om de förhållanden som rådde när handlingen tillkom. Vilka lagar gällde t.ex. vid den tiden? Vilka sedvänjor fanns på den orten? Hur gick det till när uppgifter om befolkningen togs fram till mantalslängden?
Det gäller sedan att använda sitt sunda förnuft när man tar ställning till de uppgifter man finner i källorna. Är det t.ex. trovärdigt när modern i en husförhörslängd sägs vara född 60 år före sitt barn? Är det trovärdigt när en Andersson som levde på 1600-talet sägs vara son till en Petter?
En god regel är att försöka att hitta uppgifter i så många oberoende källor som möjligt. Och framför allt: Använd inte uppgifter som det inte finns belägg för i någon trovärdig primärkälla - inte ens om "alla vet" att det är sant! Var har "alla" fått upppgiften ifrån? Finn källan - och värdera den själv!
|
|
Uppgifter som bör anges för en källa
När man anger en uppgifts källa, så är det viktigaste inte att det görs enligt "formulär 1A". Det viktigaste är att läsaren förstår vad som avses, så att det går att hitta dit. Det är ju därför man anger källan. Men om man vill vara noggrann, så bör följande uppgifter ingå i källangivelsen:
· Arkivbildare (t.ex. församlingens eller häradsrättens namn).
· Typ av handling (t.ex. husförhörslängd eller bouppteckning). *
· Volymbeteckning, bestående av seriesignum och volymnummer (t.ex. AI:12). *
· Sid- och paragrafnummer eller liknande.
* Det händer att volymbeteckningarna ändras i arkiven. Det kan därför vara en god idé att beskriva handlingen närmare, om det finns flera handlingar av samma typ i arkivet. T.ex. bör anges tidsperioden som en husförhörslängd omfattar, och även delens nummer (om den tidsperioden är uppdelad på flera volymer).
(Se sidorna Arkivkunskap, del 3: Att hitta i arkiven och Arkivkunskap, del 5: Sidnumrering.)
|
Observera att det inte är en korrekt källangivelse om man enbart anger en bildleverantörs (Arkiv Digital, Genline, SVAR m.fl.) bild- eller kortnummer (t.ex. "GID") - av en mycket enkel orsak: Det är inte bilden som är källan! Källan är den handling som är avbildad - och numret är bara respektive bildleverantörs interna nummer på den bild där man just då (när uppgiften skrevs av) kunde hitta denna kopia av handlingen.
Originalet är dock det samma, oavsett i vilken form och av vem kopian distribueras. Därför bör man alltid ange originalet som källa när uppgifterna hämtas från ett foto av handlingen. Och volymbeteckningen hämtas då från den aktuella arkivförteckningen hos det arkiv som förvarar originalhandlingen.
I det sammanhanget kan det vara på sin plats med en varning:
Se upp för Genline/Ancestrys volymnummer! De är hämtade från mormonfilmernas föråldrade arkivförteckningar, vilka var aktuella när kyrkoböckerna filmades för cirka ett halvsekel sedan; "AI:12" hos Genline/Ancestry kan alltså lika gärna vara AI:15 eller något annat hos landsarkivet i dag. Arkiv Digital och SVAR använder däremot arkivens aktuella förteckningar.
Kan man då verkligen vara säker på att ingen bildleverantör har förväxlat några bilder, så att man ser en annan handling än den som bilden påstås visa? Svaret är naturligtvis att man aldrig helt kan utesluta att något har blivit fel, även om också volymens omslag med arkivbildarens namn och volymsignum är fotograferat; precis som man inte kan utesluta att volymen är felmärkt i arkivet.
Man bör därför sätta ut bildleverantörens namn inom parentes efter volymbeteckningen, för att visa vems kopia som man har använt. Deras interna bildnummer är dock överflödigt i den egentliga källangivelsen, men man kan naturligtvis i sina egna noteringar komplettera källangivelsen med ett bildnummer, för att snabbare hitta tillbaka till rätt bild.
Men man ska tänka på att ett sådant nummer snabbt kan bli inaktuellt; vem har t.ex. i dag någon nytta av gamla rullfilmsnummer som "källangivelse"? Ett bildnummer är dessutom rena 'rövarspråket' för den som inte använder den tjänsten.
Att inte använda bildleverantörens interna bildnummer som källangivelse är alltså inte bara en fråga om vad som är formellt rätt eller fel - det är i allra högsta grad också en praktisk fråga. Man anger ju trots allt källan för att det ska vara möjligt att hitta dit.
|
|
Litteraturtips
"Handbok i släkt- och personforskning", kapitel 2 "Den historiska metoden" (Bengt Hildebrand, 1961)
|
|
|
|