Arkivguiden   >   Historiska fakta   >

DEN SVENSKA FOLKBOKFÖRINGEN
GENOM TIDERNA
Del 2: Kyrkobokföring enligt 1686 års kyrkolag

Föregående sida: Del 1: Mantalspenning och mantalslängd Nästa sida: Del 3: Samordnad folkbokföring
Olika kyrkoböcker hade börjat att föras i Sverige redan i början av 1600-talet. Förekomsten av kyrkoböcker varierade dock från stift till stift, likaså föreskrifter om att böcker skulle föras och hur. Gemensamma bestämmelser för hela landet kom först i 1686 års kyrkolag, vilken började att tillämpas 1688 och föreskrev att kyrkobokföringen skulle innehålla följande:
· Längd över alla prästens "åhörare", hus för hus, gård för gård, med anteckningar om deras kristendomskunskap.

· Alla brudfolk med deras föräldrars namn, varifrån de kommer samt "vad vittnesbörd de haft".

· Alla barns, äkta som oäkta, deras föräldrars och dopvittnens/faddrars namn samt födelse- och dopdag och födelseort.

· De avlidnas namn, som i kyrkan eller på kyrkogården är begravna, med kort underrättelse om deras "lägerställen", stånd, villkor, leverne och ålder.

· Deras namn som tid efter annan flytta in uti eller utur församlingen, med underrättelse om varifrån de kommer, "huru de sig förhållit" och vart de far.
Redan i 1571 års kyrkoordning föreskrevs som villkor för nattvardsgång att man kunde "Fader Vår, Tron och Budorden". Katekesförhören hölls först i kyrkan, men husförhör omnämns redan i slutet av 1500-talet. Senare blev husförhören allt vanligare i stället för kyrkoförhören, och i konventikelplakatet 1726 påbjöds husförhör i lag för första gången. (Konventikelplakatet förbjöd konventiklar, d.v.s. privata religiösa sammankomster.)

Förhörslängden hade redan före 1726 vanligen börjat att kallas husförhörslängd. Dessförinnan kallades den bl.a. katekismilängd, katekisationslängd eller skriftebok. Från början innehöll längden inte små barn, utan endast dem som var gamla nog för kristendomsundervisning och nattvardsgång. Men i samband med att man inrättade tabellverket för att få en ordentlig befolkningsstatistik, så bestämdes 1748 att alla skulle registreras i husförhörslängden. Samtidigt fastslogs att allas ålder skulle noteras i längden samt att prästerna skulle "när barn döpas införa dem strax i sin längd, jämväl där någon dör, bliver gift eller flyttar bort, att det även riktigt noteras uti längden".

Husförhörslängden, som ursprungligen hade ett rent religiöst syfte, kom alltså att bli en viktig del av folkbokföringen. Därför behölls längderna när husförhörstvånget upphävdes 1888. Men 1895 ändrades benämningen från husförhörslängd till församlingsbok, med en övergångsperiod på sex år. Senast 1901 skulle varje församling ha lagt upp en ny församlingsbok.

Det fördes även kommunionlängder (nattvardslängder). Ofta fördes det i äldre tider en gemensam kommunion- och katekismilängd, som trots att den var gemensam ibland kallades bara katekismilängd eller bara kommunionlängd.

Ursprungligen fördes en gemensam bok, kort och gott kallad kyrkobok, för födda, vigda och döda. Senare uppdelades kyrkoboken i tre separata böcker, födelse- och dopbok, lysnings- och vigselbok respektive död- och begravningsbok (tillsammans kallade ministerialböcker). I äldre böcker är det inte ovanligt att endast dop- och begravningsdag, inte födelse- och dödsdag, är angiven. Ofta gjordes anteckningarna först på lösa lappar eller i en kladdbok som senare renskrevs. Ibland kunde det gå flera månader eller t.o.m. år mellan lappnotering och renskrift. Vanligt var att lapp- och kladdboksnoteringarna gjordes av klockaren.

Vid flyttning från ett pastorat till ett annat fördes man inte bara in i församlingarnas ut- och inflyttningslängder. Ett prästbevis (flyttningsbevis, flyttningsattest) skulle medföras. Där skulle framgå personens kristendomskunskap, förda leverne och om vederbörande var gift eller till äktenskap ledig. Senare tillkom uppgifter som behövdes för folkbokföringen, som t.ex. födelsetid, födelseförsamling, om attesten var utfärdad före eller efter årets mantalsskrivning samt om den flyttande hade skatteskulder.

1841 beslöts att det varje år skulle göras utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböckerna. Men då dubletterna oftast, i strid med bestämmelserna, förvarades tillsammans med originalen har även de ödelagts vid prästgårdsbränder. Dessa dubletter fördes tills församlingarna fr.o.m. år 1860 blev skyldiga att insända utdrag ur födelse-, vigsel- och dödböckerna till Statistiska Centralbyrån (SCB). Dessa utdrag insändes varje år t.o.m. 1949. Ur husförhörslängder/församlingsböcker insändes utdrag vart tionde år 1860-1930 och vart femte år 1935-1945.

Litteraturtips


"Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946" (Gösta Lext, 1984)
"Den svenska folkbokföringens historia under tre sekler" (Arvid Wannerdt, 1982)
Föregående sida: Del 1: Mantalspenning och mantalslängd Nästa sida: Del 3: Samordnad folkbokföring
Om Arkivguiden
© Jörgen Tollesson     ·     Epost